agador

När Charlies föräldrar blir bortrövade, beger sig Charlie iväg för att rädda dem. Charlie har en märklig förmåga som gör det möjligt för honom att både förstå kattspråk och tala det. När den första boken slutade hade Charlie hamnat på en gigantisk cirkusbåt där han blev lejontämjarens springpojk. Lejonen var i dåligt skick. Drogade och fyllda med hemlängtan såg de Charlie som en möjlighet att fly och resa hem till Marocco där de en gång fångades in. Fritagandet av lejonen fungerade och Charlie fick hjälp av kungen av Bulgarien när de gömde sig på Orientexpressen på väg till Venedig, där Charlie fått veta att hans föräldrar skulle hållas fångna. I Venedig lämnade kungen pojken och hans lejon i sin säkerhetsvakts Edwards förvar. Men Edward hade andra motiv än kungen att hjälpa pojken och snart skulle Charlie upptäcka att ett skydd mot omvärlden lätt kan bli ett fängelse när ansvaret placeras hos någon annan, precis som makten. Charlie beslutade sig därför att fly igen. Men den här gången skulle det inte bli lika lätt som den första gången.

Berättelsen tassar vidare med gracila steg. Den andra boken är minst lika bra som den första och väcker sådan läsiver att jag varmt kan rekommendera boken till alla. Trots att miljön stundtals är dystopisk finns där en känsla av hopp som gör att det inte blir för tungt att läsa vidare. Jag gillar den här trilogin mycket. "Jakten" får en fyra i betyg.

I en alternativ verklighet som liknar vår väldigt mycket, har oljan sedan länge blivit ransonerad. Miljön är så förstörd att nästan alla barn utvecklar svår astma och tvingas medicinera hela livet. Läkemedelsindustrin tjänar ofattbart mycket pengar och när Charlie Ashantis föräldrar utvecklar ett möjligt vaccin mot astma, utgör de ett sådant hot att de blir kidnappade. En dag när Charlie kommer hem från skolan är hans mamma och pappa borta. Han misstror med rätta de figurer som försöker "ta hand om honom" och rymmer istället iväg. Charlie är på många sätt en märklig pojke. Han kan tala med katter. Med hjälp av katterna hoppas han finna sina föräldrar. Turligt nog hamnar pojken på en flytande cirkus där han får jobb hos lejontämjaren som är så framgångsrik, eftersom han drogar lejonen. Eftersom Charlie förstår och kan tala katters språk inser han sin plikt att rädda lejonen. Förhoppningsvis kan han hitta sin familj på samma gång.

Författarna till denna bok är Louisa Young och Isabel Adomakoh Young som är mor och dotter. Uppenbarligen är det en vinnande kombination. Det här är deras debutbok och den är fantastisk. Till stilen påminner den lite om Guldkompassen. Respektingivande talande djur och en värld som stundtals är mycket lik vår egen - andra gånger helt annorlunda. Mörker och ljus, den fattiga massan kontra de internationella storföretagen, många element är det samma. Komponenterna som gör berättelserna så engagerande är visserligen olika. Möjligen passar "Lejonpojken" för lite yngre läsare (jag anser att The dark materia är en mycket tung bok och otäck för de små). Detta är första boken i en trilogi där de andra delarna redan getts ut och fått strålande gensvar. Ska du läsa en bok, kanske för dina barn, eller för att du är en äventyrare ska du läsa "Lejonpojken". Och gillar du den, kan du kanske ta dig an Haruki Murakamis tegelsten "Kafka på stranden" där en av huvudpersonerna har samma märkliga förmåga som Charlie. Bara läs!

Efter fångenskap i Ryssland efter första världskriget återvänder Gabriel Dan till Europa. Han bosätter sig tillfälligtvis i det anrika Hotell Savoy i Österrike, som vid först anblick tycks den ärrade soldaten vara himmelriket. Men liksom freden är en tillfällig fasad för kriget uppdagas hotellets rätta anlete när det första idylliska intrycket drivits undan. Hotellgästerna är långtifrån jämbördiga. De allra fattigaste (dit Gabriel hör) bor högst upp i det gigantiska hotellet, där det inte finns några uppassare och ännu mindre någon verklig lyx att tala om. Våning efter våning ger förfallet vika för luxurösa miljöer och människor som lever i välfärd utan att bekymra sig över sina fattigare medmänniskor. Alla väntar på den rika miljonären Bloomfield vars ankomst man föreställer sig kunna bota alla problem och sorger. När Bloomfield till sist anländer har han helt andra avsikter än att fungera som välgörare för stadens alla behövande.

Det är väl lätt att vara lojal och trofast om allting i livet går en väl men vad händer när Gud vänder den lilla människan ryggen? En av de mest intressanta böckerna i Bibeln handlar om en gudsfruktig man som lever ett gott liv. Djävulen utmanar Gud att förkasta Job, för att se om han har förtröstan även när Gud tar sin hand från honom. Gud antar utmaningen och  utsätter Job för prövningar. Men Job härdar ut och förlorar inte sin tro på sin Gud. Inte förrän Gud tagit från den arma mannen allt han äger; familj, rikedom och hälsa, förkastar Job Gud. Job önskar att han aldrig blivit född. Berättelsen slutar med att Job (det här är den sedvanliga tolkningen) efter att ha munhuggits med Gud underkastar sig Guds storhet och därefter blir belönad med en ny familj, ny rikedom och ett långt lyckligt liv. Oavsett vad man anser om berättelsen är det en provoaktiv historia. Det handlar om den lilla människans kamp mot den rättfärdige och allsmäktige Gud Fader. Måhända att Job försonar sig med sitt öde och sin Gud - men han ifrågasätter faktiskt Gud dessförinnan.

Första gången jag stiftade bekantskap med författarinnan Joanne Harris var genom hennes stora internationella genombrott, "Choklad" som sedermera framgångsrikt filmades av Lasse Hallström med Johnny Depp och Juliette Binoche i huvudrollerna. Jag facinerades av Harris berättarglädje, hennes förmåga att ge sina gestalter liv och hennes nästan mytiska intriger. Efter Choklad gav Harris ut ett stort antal romaner, alla mer eller mindre lika. Hon upprepade sitt koncept men för varje gång bleknade hennes berättarkonst. Vad jag förstått finns det numera en uppföljare till "Choklad" som heter "Karamellskorna" och jag kommer troligen ge den en chans. När jag hittade den helt nyutgivna thrillern "Kärt barn" insåg jag att författarinnan bytt fokus och genre. Omslaget var fullt av uppmuntrande tillrop från mer eller mindre kända tidningar. Jag gillar när författare vågar förnya sig och thrillergenren kändes definitivt som något nytt för Joanne Harris. Jag skulle gärna vilja säga att hon tog hem spelet, hittade sin nya nisch och utvecklades litterärt av den nya genre inriktningen. Tyvärr är jag mindre optimistisk. "Kärt barn" hade, för tio-femton år sedan gjort succé. Men det var innan alla starka porträtt av seriemördare kom att prägla vår populärkultur. Med karaktärer som Dexter Morgan, eller Aomame i 1Q84, ja till och med porträttet av hur Hannibal Lectors barndom präglade honom, skapar konkurrens. En konkurrens där Harris inte riktigt kommer till sin rätt. Idag är ett empatiskt porträtt av en mördare inget nytt spännande dramaturgiskt grepp, det krävs mer för att en historia ska väcka intresse och hålla för läsning. Porträttet av B.B är helt okej. Men intrigen är invecklad å det grövsta. Nya vändningar följer nya vändningar tills det intresse jag uppbådat kring huvudpersonerna nästan helt vattnats ut.

Idag var det vi som stod och sålde på bakluckeloppisen. Det var hett som i helvetet men underbart ändå. När vi fått igång ruljansen sprang jag iväg på fyndturer. Ett par riktiga chaps (cowboybyxor) i läder kom jag över för trettio spänn. Nu saknas bara cowboyhatt sen är det dags att ta en riktig "Yiiiiha" fotografering med lämplig familj. Jag hittade en underbar Noa Noa kavaj för trettio spänn, en mjukis sköldpadda och Freddi köpte ett Kalahaspel i trä med vackra röda kulor för otroliga 5 kr! Jag funderar på att skicka in mina bilder till Lundaliv och presentera mig som fotograf. Speciellt nu när jag inte missar en Lundaloppis :)

Recenserade i juli månad:

K är en anspråkslös lärare. Han söker den stora kärleken och tror sig ha funnit den i Sumire, en excentrisk ung kvinna i hans egen ålder som drömmer om att bli en stor författare. Sumire själv blir inte det minsta förälskad i K men betraktar honom som sin bästa vän. Hon lever ett spartanskt liv utan något kärleksliv att tala om. Så ser historien ut när Sumire plötsligt blir våldsamt förälskad i en äldre kvinna som heter Myo. Myo anställer Sumire till en slags ständigt närvarande assistent och Sumire drabbas för första gången i sitt liv av skrivkramp. Myo är omedveten om den yngre kvinnans förhoppningar och kval. Kanske skulle hon inte varit så naiv, om det inte hade varit för de traumatiska sexuella erfarenheter som hon upplevt i det förflutna. Myo som är gift har ett avsexualiserat förhållande med sin man och önskar inte ingå ett fysiskt förhållande - med någon alls. Det dystra triangeldramat avslutas abrupt under en semesterresa kvinnorna tillbringar på en relativt okänd grekisk ö. I Tokyo får K ett samtal från Myo som berättar att Sumire spårlöst försvunnit från ön. Hennes tillhörigheter finns kvar och det finns inga tecken på att hon begått självmord. Icke desto mindre är hon borta.  Det hela är en gåta som Myo hoppas att K ska hjälpa henne att lösa. När K kommer till ön inser han att Sumire skrivit under hela vistelsen på ön. Hennes dokument förklarar delvis gåtan med hennes försvinnande - men inte helt.

Fukaeris självupplevda roman "Luftpuppan"gör stor succé. Boken säljs över hela Japan och den unga författarinnan blir mycket uppmärksammad. Tengo som i hemlighet anlitats av bokförlagets redaktör i syfte att förbättra "Luftpuppan" litterärt, håller andan. Om någon får veta sanningen kommer hans karriär som författare vara spoilerad för all framtid. Fukaeris bakgrund är höjd i dunkel. Hon växte upp i en sektretisk tillvaro och utnyttjades sexuellt av sin far, som även var sektens ledare. Hon flydde till föräldrarnas goda vän. Därefter upphörde all kontakt med föräldrarna. Och sekten byggde upp en rigorös säkerhet. Den vän som Fukaeri flydde till arbetar som professor och är förmyndare till författarinnan som ännu bara är sjutton år. Tengo anar att professorn har dolda motiv till varför han låter Fukaeri bli medias älskling. Tengo facineras av den värld som Fukaeri beskriver och hans egna roman kommer att utspela sig i samma verklighet som "Luftpuppan" beskriver. Den verkligheten är inte olik den vi känner till, men en stor skillnad är att månen som blickar över Världen inte är ensam. I denna värld befinner sig lönnmörderskan Aomame som en gång var Tengos stora kärlek (och fortfarande är det). Aomame har anlitats att döda sektledaren som är skyldig till sexuellt utnyttjande av flera minderåriga flickor. Uppdraget liknar de hon brukar utföra, men ganska snart inser hon att denna man är annorlunda. Det hänger ihop med den värld hon nu befinner sig i, där också Aomames sanna kärlek Tengo spelar en stor roll.

På japanska betyder Aomame grön böna. Men Aomame är också namnet på den kvinnliga huvudpersonen i Haruki Murakamis romansvit 1Q84. Året är 1984 och Aomame är trettio, bor i Tokyo och jobbar som muskelspecialist och tränar kvinnor i självförsvar. Ytligt sätt verkar Aomame inte skilja sig från andra kvinnor även om hon lever ett tämligen ensamt liv. Skenet bedrar. Aomames föräldrar var medlemmar i Jehovas vittne och flickan föddes in i den kristna sekten. Efter att ha klippt alla band till familjen och det förflutna lever hon ensam. Det enda hon har kvar är ett minne av pojken hon en gång älskade. Tengo. Tengo är romanens manliga huvudperson och lever även han i Tokyo. Liksom Aomame har han aldrig stadgat sig. Han bär kärleksfullt med sig minnen av den enda flicka han varit förälskad i - Aomame.

Veckans höjdpunkt. Var annars köper man märkeskläder i god kondition för max fyrtio kronor? Saker till barnfotograferingsskåpet Narnia åker med av bara farten. Idag fyndade jag bland annat:

Recenserade i juni månad:

Först ser man dem inte. Men sen börjar man lägga märke till dem. Åldrande änglar, tanter i mer eller mindre god form. Nedhasade strumpor, foträta skor och hatt. Alltid dessa hattar. På varje äldre man går det tio tanter och när du väl fått upp ögonen för dem ser du dem överallt. Baba Jaga mytologin blomstrar i de slaviska länderna. Baba Jaga uppfattas som en ful och elak gumma som hjälper enträgna unga män, men tvingar unga kvinnor att slita för att uppnå sina mål. Dessutom äter Baba Jaga småbarn med samma entusiasm som en åttaåring lördagsgodis. Baba Jaga flyger omkring i sin mortel och har så långa bröst att hon måste slänga dem över axeln.